Detta är en insändare som jag skrev till Proletären, Kommunistiska Partiets (K) tidning. Insändaren publicerades i nummer 15, 9-15 april 2026. Jag hittar den inte bland insändare på proletaren.se just nu (2026-04-20) och har därför beslutat att även publicera den här på bloggen. Jag har även passat på att översätta texten till engelska. Se rutan till höger.

Prollen ändrade titeln till "Klimatet kräver noggrann socialistisk planering", vilket såklart är sant. Men här använder jag originaltiteln. Språket är också något korthugget på grund av platsbrist.

Detta är för övrigt inte den första insändaren jag skrivit i svensk arbetarpress. Jag och David Zachariah skrev för tre år sedan en insändare i Flamman på ett liknande tema, men med ett mer försiktigare språk för att inte skrämma Flammans vänsterliberala redaktion. Den artikeln finns att läsa här: Flamman | Vi behöver digital ekonomisk koordinering för att rädda klimatet.

Endast en global planekonomi kan lösa miljökrisen

Sedan Sovjets slut finns en uppfattning bland socialister att rörelsens framtid ligger i olika former av marknadssocialism. Denna uppfattning är fel.

Problemets kärna är naturabegränsningar, en poäng Otto Neurath gjorde redan 1919. Neurath:s argument grundar sig i ojämförbarhet. Neurath frågar om det är bättre att gräva upp kol och därmed spara arbetskraft, men låta människor frysa till döds i framtiden på grund av sinade kolgruvor. Idag skulle vi fråga om det är bättre att pumpa upp olja för att spara arbetskraft, men låta människor dö i miljökatastrofer i framtiden. Sådana frågor kan ej reduceras till en skalär storhet utan måste bestämmas i fysikaliska termer, det vill säga i natura. Det går inte att äta pengar.

Vissa socialister tror att det går att runda denna problematik via indikativ planering. I praktiken innebär detta att man sätter ett negativt pris på utsläpp. Därmed tror dessa herrar att saken är ur världen. Men den som läst Kapitalets andra band förstår att förändringar i priser främst påverkar distributionen, inte produktionen. Ändrar man priset på bensin så förändrar detta endast vilka som har råd med bensin. Oljan fortsätter att pumpas upp. Korrekt policy är att beordra att oljeutvinningen upphör. Detta kan dock inte göras hursomhelst, utan måste ske under ordnade former. Hur produktionen skall läggas om kan inte avgöras på arbetsplatserna enskilt. Ej heller går det att diskutera sig fram på möten, ty arbetsplatserna hänger ihop på miljardtals olika vis. Människor har begränsad bandbredd och kan endast ta hänsyn till ett fåtal saker samtidigt.

Det kan vara frestande att tro att det är möjligt att planera med hjälp av aggregerade mått, men Sovjet lär oss att så ej är fallet. Ett apokryfiskt exempel är en spikfabrik som åläggs att tillverka ett visst antal spik och självklart endast tillverkar småspik, eller en viss vikt spik och därmed bara tillverkar enorma spikar. I verkligheten rörde det sig om fasta proportioner mellan produkter, men problemet är detsamma. Aggregerade mått går inte att bena isär. Planering måste ske med utsökt detaljrikedom och det måste ske snabbt nog att vara användbart. Problemet tarvar datorisering.

Modern planeringsteori hämtar insikt från reglerteori. Denna text är för kort för detaljer, men i kort krävs bokföring, modellering samt beräkning i natura för att hantera problem i natura. Arbetare måste föra in användningen av bruksvärden i varje arbetsprocess i ett globalt bokföringssystem. Även ordrar, kvittenser och så vidare måste hanteras i samma system. Dessa data kan sedan användas för att bygga modeller över hur varje arbetsplats fungerar, exempelvis hur mycket trä som krävs för att producera en viss mängd kraftliner och hur mycket koldioxid, el, värme och grönlut som produceras som biprodukter. Dessa modeller kan sedan omvandlas till system av linjära begränsningar, för vilka vi kan söka det minimum av arbetskraft som krävs för att uppnå en viss uppsättning önskvärda effekter, exempelvis kakor och sjukvård åt alla. Vi kan därefter omvandla detta minimum till en uppsättning rättigheter och åtaganden i natura, det vill säga bilaterala ordrar. Utöver detta kommer oväntade behov att uppstå, för vilka vi kan tilldela en mindre penningbudget som kan användas för att släta över eventuella fel. Poängen är att basindustrierna, det vill säga el, transport, stål och så vidare, garanteras sin reproduktion inom politiskt etablerade ramar gällande miljö och samhälle. Detta måste ske globalt, ty miljön är global. Alla sätt att försöka dela upp ansvaret kommer leda till en sämre omställning än när hela världens bassektorer hanteras som en enhet.

Jag ser ofta texter som riktar in sig på specifika tekniska detaljer som vind och sol kontra BECCS. Med planering så kan vi ta hänsyn till helheten. Detta kräver att vi strävar efter kvantifierbarhet, vilket inte alltid är lätt. Men data är alltid bättre än subjektivism. Vi kan inte gissa oss till hållbarhet.

Tomas Härdin, Umeå